Och där var vi i mål även med mätutmaningen...
Att mäta en ponny är ingen stor grej, varenda tävlingsponny i hela Sverige är mätt minst en gång i sitt liv och oftast flera. Men just den där dagen när man ska iväg och göra det så är det ändå ganska spännande, i alla fall för mig som inte behöver så stora utmaningar innan jag blir nervös. Kommer det att funka med lastningen när Kiara ska åka ensam? Kommer hon att stå bra i transporten? Ska vi få punktering längs vägen? Kommer vi att komma i rätt tid? Ska vi lyckas brodda av när vi väl är på plats? Ska hon sköta sig under själva mätningen? Kommer jag lyckas skruva i broddarna igen? Och hur ska det gå att lasta när vi ska åka hem? Ja ni ser hur mycket jag kan oroa mig för...
Om vi börjar från början så var hon lite motvillig när vi skulle lasta hemma. Men Sofia behöll sitt lugna, pedagogiska humör och efter 10-15 minuter stod Kiara tryggt i transporten. Redan där släppte min oro lite, nu kommer vi alla fall iväg hemifrån! Vi anlände på travet i Skellefteå i god tid och parkerade längst bort i en lång rad av transporter. Kiara och jag småpratade i transporten medan Sofia gick in och kollade läget och vi hade tur, det fanns en ledig box till Kiara direkt!
En helt ny värld! Skellefteå-travet är stort och spännande
Sofia stressar inte upp sig i onödan och Kiara är trygg med henne
Många ponnyer, många människor och hög ljudnivå...
Kiara var lite småstressad till en början, men ganska fort varvade hon ner och jag kunde plocka bort alla broddarna. Det kom en trevlig veterinär och lyssnade på hjärta och lungor och kontrollerade att hon såg pigg och frisk ut och sedan blev det Kiaras tur att mätas.
Hon ser ganska världsvan ut, trots allt ♥
Mätningen tog oändligt lång tid, och det var inte bara Kiaras fel. Hon stod prickstilla långa stunder, men sedan flyttade hon en fot eller böjde på halsen och då fick mätpersonen börja om från början igen. Suck... Till slut kom hon fram till att Kiara är 133 cm hög och det får vi vara nöjda med.
133 cm över havet
När mätningen var avklarad och höjden skrivits in i passet så broddade jag Kiara igen och så var det dags för lastning. Vi hade sån himla tur att Hovslagare-Eve var på plats vid mätningen och med hennes hjälp linade vi in Kiara på ett litet kick. Såååå himla bra och tusen tack för hjälpen Eve ♥
Hemresan gick lugnt och stilla, både Sofia och jag var helt uttömda på energi. Och känner jag Kiara rätt är hon också ganska trött. När vi kom hem studerade vi det handskrivna mätintyget och vi insåg ganska snabbt att det var felskrivet. På intyget står det att intyget bara gäller i ett år, men enligt Förbundets Mätreglementet behöver Kiara inte mätas om förrän hon ska slutmätas vid åtta års ålder. Om ponnyns mankhöjd understiger övre kategorigräns med fem centimeter eller mer, behöver den inte mätas om förrän vid sista obligatoriska mätning.
Jag ringde mätpersonen och hon insåg direkt att det blivit fel, och det var skönt. Hon rådde mig att själv styrka över sexan i 2026 och skriva en nia istället, så att det blir 2029. Det känns ganska orseriöst att kladda på intyget tycker jag, så jag bad att få skicka intyget till henne så att hon kunde göra ett nytt. Men även om jag skickar det till henne kommer hon bara att ändra siffran och sedan skicka tillbaks det igen, så det känns ju lite meningslöst. Men hon ska se till att det blir rätt i TDB i alla fall och det är ju huvudsaken. Så nu släpper jag det där och tar siesta en stund. Over and out!