Hundutställning och funderingar efteråt
Idag har Jessie, Kajsa och jag varit på hundutställning i Ersmark nästan hela dagen. Jag är inte så duktig på att visa hund på utställning men jag försöker lära mig och idag tycker jag att både Jessie och jag tog ett stort kliv framåt och det känns kul.
Att fara på hundutställning tar tid, det är lika bra att planera för att det tar hela dagen så blir det en bonus om man är klar lite tidigare. Och domaren hinner sällan döma 20 hundar i timmen, som det står i PM:et, 10 i timmen är mer realistiskt eftersom de även ska hinna rangordna hundarna när det är flera av samma ras.
Det blir alltså mycket väntetid och just den biten är Jessie jätteduktig på. Trots att det var riktigt hög ljudnivå emellanåt med mycket skällande hundar, var hon bara snäll och lugn hela tiden. Hon gnydde lite grand ibland, men hon skällde inte en enda gång. Hon hade selen på sig medan vi väntade och den gör henne alltid lite extra spak, men jag tror det är bra för henne. Då är vi båda lugna och har energi kvar när det är dags att gå in i ringen.
Jessie har ett tunt, vitt utställningskoppel i läder som egentligen är ganska fint. Men jag gillar inte det riktigt, för hon har nästan lyckats krypa ur det flera gånger. Så även idag. Utställningskopplet ska sitta väldigt långt fram, precis bakom öronen, och jag tycker det ser så obekvämt ut. Men domaren tog sig tid att korrigera Jessies koppel och jag kände direkt att det gjorde jättestor skillnad. När kopplet satt för långt bak sprang hon i passgång, och när det placerades rätt travade hon stabilt.
Kolla vad vi kan!
Men nu när jag fått lite distans till det hela så måste jag säga att jag tycker att Jessie inte ser så nöjd ut på bilderna där vi springer, trots att hon har "fin" benföring. Hon är spänd och och har öronen bakåtstrukna och det tycker jag är ett tecken på att hon inte är bekväm i situationen. Kan det vara så att det som anses "rätt" när man visar hund egentligen inte är rätt ur hundens synvinkel. Och att alla som är i "hundvärlden" har blivit så vana vid det att de inte ser att hundarna är missnöjda? På samma sätt som många i ridvärlden nu kommit till insikt att allt vi gör med hästarna inte är bekvämt för dem, även om det länge ansetts vara "rätt"? Jag vet inte, men i mitt hjärta känns det inte riktigt bra. Jag ska prova här hemma att springa med Jessie i ett mjukare, bredare halsband som inte ger samma "strypkänsla" som utställningskopplet gör. Jag vill ju att hon ska tycka det är trevligt med utställning och gör hon inte det så lägger vi ner.
Dagens domare hette Erika Karlsson
Kritiken var jättefin och jag är nöjd med den. Allra roligast var att domaren berömde hennes temperament mycket och att även andra hundägare kommenterade att de tyckte hon var så trevlig.
Dagens rosettskörd
Jessie gick vidare till gruppfinal, men där åkte vi ut ganska fort. Det gjorde absolut ingenting, jag var så nöjd ändå. Nu ska vi fortsätta träna och så blir det utställning igen om två veckor. Årets mål är den stora, officiella utställningen i Lycksele sista helgen i maj och nu känns det som att vi har lite större chans att göra fint ifrån oss där.
