Ibland är det svårt och ibland är det en dans på rosor
Som jag skrivit tidigare så har Kiara och jag en utmaning när det gäller promenader och det är att gå ner på läggdorna. Den allra svåraste biten är när vi ska passera förbi vår loge och sedan sommarhagen. Det är något som skrämmer henne där och hon blir väldigt stökig. Hon blir stark och vill vända hemåt och det krävs mycket övertalning för att komma vidare. Men jag tycker vi har kommit så långt i en massa annat den här sommaren så jag är beredd att ta det där stöket då och då, för vi måste ju lösa det.
Igår gick vi den rundan och vi lyckades passera logen efter att jag tagit fram den stränga rösten. Jag var bestämd med att hon inte fick lägga volter runt mig utan hela tiden fortsätta framåt. När vi passerat hagen gick vi galoppbacken upp till maskinhallen och det gjorde hon jättefint. Sista biten hem går på skogsbilvägen som hon har gått tusen gånger och hon var rejält stökig även där. Det satt nog kvar lite spänningar från början av promenaden. Men jag kände att jag hade koll på läget och vi kom hem tillsammans och var goda vänner.
Dagens promenad blev nog den bästa vi gjort någonsin! Det var lite krispigt och kallt och strålande sol när vi gick från gården imorse. Vi gick rundan bort till Per-Åke och jag lyssnade på ett sommarprat och bara njöt av morgonen och min fina ponny. Sista biten ner mot Per-Åkes hus är det jättemycket sly både vid sidan av vägen och i mittsträngen så där fick jag vara väldigt bestämd för att hon inte skulle äta, men hon tog det bra och jag tror inte hon fick i sig många strån.
På hemvägen ledde jag henne från "fel" sida och nu börjar vi vara riktigt bekväma med det också. Hon gick med hängande tygel och såg så nöjd och glad ut. Då får jag härliga lyckokänslor i hela kroppen ♥
När vi passerade Bastuträskvägen kom det en bil. Jag vinkade åt den att sänka farten och föraren var bussig och gjorde det. Den passerade långsamt bakom Kiara och hon var så himla duktig, hon reagerade inte alls när den körde förbi. När vi kommit över vägen taktade hon en liten stund, så lite spännande var det nog, men inte mer än så. Jag fortsatte att leda henne från höger sida hela vägen hem och när vi skulle gå ner för den sista branta backen passerade ännu en bil, den här gången en bit framför oss. Kiara gjorde lugnt halt och lät bilen passera och sedan gick hon ner för den branta backen med hängande tygel, ett steg i taget utan att öka farten en enda gång. Vilken stjärna hon är!!!!
Kläppens Kiara, värld sin vikt i guld ♥