Man kan genomföra saker även om man är rädd
Dagens ridtur blev en skrittrunda med lite klättring i skogen för både Ginny och Ella. Vi red en hel del "off-pist" rakt över hyggen och genom gammelskog där vi inte följde stigarna. Båda hästarna tycker det är roligt och det är så nyttigt för deras balans och uppmärksamhet att de måste se sig för ordentligt.
Därefter var det dags att börja bala hö. Mitt jobb är att köra plastaren när Kjell har rullat bollar och det kräver en hel del av mig - både mod och tankeverksamhet. För det första ska jag köra traktor och det tycker jag är svårt och ganska läskigt. Det blir liksom aldrig naturligt för mig, som att köra bil, utan jag måste tänka mig för hela tiden och minsta lilla som det guppar och kränger i traktorn blir jag livrädd.
Mitt arbetsekipage när vi balar hö
Inne i traktorn är det en hel del spakar att hålla reda på för att hydrauliken ska fungera och balarna ska plastas rätt. Det gäller att vara noggrann och precis, annars är det risk att man kör sönder balmaskinen och det har vi absolut inte tid med när vi är mitt uppe i höskörden.
Här till vänster har jag tre olika spakar att sköta, plus den vita till höger och så en liten spak längre ner, där det är en grön grej. Den lilla displayen använder jag för att se att rätt antal varv (36) med plast är lindat kring varje bal. Dessutom ska jag ju köra traktorn och byta mellan hög- och lågväxel, och så massor med backning hela, hela tiden Phu, inte konstigt man blir slut i huvudet. Jag kan inte ens ha radiolurarna igång när jag kör för jag är rädd att jag tappar bort mig då.
Här är min lathund som jag har för säkerhets skull. Men när jag kört några balar så behöver jag inte längre titta på den...
Men det värsta av allt är när jag ska flytta mig med traktorn mellan de olika läggdorna. Övergångarna mellan en del av läggdorna är jättegamla och de har blivit rejält knöliga så traktorn kränger och vajar innan man är över. Den värsta övergången kallar jag för helvetesgapet, och jag lovar att jag har gruvat mig ett par månader för att köra av den. Jag är helt övertygad om att jag ska tippa varje gång jag kör över. För att ändå våga köra räknar jag högt till tio medans jag kör över, för då vet jag att innan jag kommit till tio så är jag över på andra sidan. Men varje gång, när jag kommer till typ sju så skriker jag "Helvete, helvete, helvete" och sedan är jag över. Tur att jag alltid är ensam i traktorn...
Medans jag kör över de här läskiga ställen så försöker jag ha blicken långt fram, ungefär som när man ska hoppa ett hinder. Typ "kasta hjärtat över och följ sedan efter själv". Men titt som tätt så flackar jag med blicken ner mot den här skylten som sitter på traktorns instrumentbräda:
Den gör mig inte direkt lugnare
Om jag skulle tippa med traktorn någon gång kommer man att få bryta loss mina fingrar från ratten!
Men nu, när vi har gjort kväll, så känns det ändå jättebra att jag faktiskt har genomfört dagens pass med traktorn och jag kommer att klara morgondagen också. Tack för peppen Sofia, den kom i precis rätt tid! Man kan mer än man tror, och man kan genomföra saker även om man är rädd...
