lottaolin

Vaknade klockan tre och kunde absolut inte somna om. Efter en timme steg jag upp och fikade och nu har jag hamnat här vid datorn. Jag tänkte berätta lite om gårdagens träning med Cupcake. Jo, jag for faktiskt och tränade trots att jag kände mig mörbultad. Jag var så sugen så jag tänkte att jag kan ju vara med en liten stund och avbryta om det inte funkar...

 

Innan vi lastade Cupcake så pysslade jag om Electra. Hon fick Metacam, jag masserade in liniment väldigt försiktigt och bytte täcke på henne. Det märks att hon har ont när man palperar över ländryggen, men i hagen och i boxen är hon som vanligt, äter bra och så där. Nu ska vi börja promenera henne en stund varje dag har jag tänkt. Även om hagen är stor så står dom ganska stilla på dagarna när det är kallt och rörelse är nästan alltid bra.

 

Cupcake lät sig lastas lite motvilligt, att åka transport utan Electra är ju inte så kul. Han bullrade en del när vi körde ner till ridhuset, men inte så farligt ändå. Däremot var han ganska stressad när vi skulle lasta av och det brukar han ju inte vara. Jag vill inte att han ska börja kasta sig ut så han fick vackert stå kvar och slicka lite på godisslickstenen med luckan nerfälld innan vi lastade av. När han väl fick komma in i en utebox var han helt cool, trots att det inte fanns en enda häst inom synhåll.

 

Vi hade Sara idag med och det blev minsann en privatlektion eftersom alla andra i gruppen hade förhinder. Cucpake saknade sina kompisar lite och jag saknade lite bjudning men vi fick bra hjälp av Sara, så han blev bara bättre och bättre. Sara är noga med att jag ska förvänta mig ett svar varje gång jag ger en framåtdrivande hjälp och att jag har ett bra stöd på yttertygeln. Basala saker, jag vet, men precis det jag behöver höra just nu. Och skulle jag tvivla på det så är det bara att jag tittar på filmerna som Kajsa tog.... Det är lätt att bli för glapp i tygeln när man inte har ärlig framåtbjudning, men stödet måste finnas där ändå. Basta!

 

Vi jobbade mest med travövergångar och jag fick tänka på att slappna av en kort stund när han saktat av från trav till skritt och sedan inte överdriva igångsättningen. Svarar han inte så förstärker jag det som behövs och så förväntar jag mig igen att han ska gå av sig själv. Att driva hela tiden ger ju bara motsatt effekt och det vet jag så väl, men... ja, ni vet...

 

 

Vi passade på att galoppera en del när vi var själva i manegen och fattningarna gick klart över förväntan idag. Och trots att han inte hade samma tryck i galoppen som förra gången så kändes han ändå välbalanserad. Han är nästan mer lättsvängd i galopp faktiskt.

 

 

Han var inte jättesugen att åka transport hem igen, men Kajsa och jag behöll lugnet trots att det var kolmörkt, tolv grader kallt och inte en enda människa förutom vi på anläggningen. Han klev in flera gånger men klev sedan lugnt ut igen. Suck... Men till sist stod han kvar och vi kunde åka hem.

 

När allt var klart i stallet och jag skulle göra lite kvällsfika var jag så slut så att jag knappt kunde bre mackorna (det är sant!). Men jag är ändå nöjd att jag for och jag vill ge massor med beröm till världens bästa Kajsa som följt med mig varje fredagkväll istället för att hänga med kompisar eller mysa framför TVn. Utan henne hade jag aldrig kunna vara med i den här gruppen och hon har sagt att hon kommer att följa med under vårterminen också. Vilken tur jag har!