Det var en gång...
... en liten tjej som bodde i Falsterbo och som älskade hästar. Och det var jag det. Vad jag kan minnas så har jag alltid, alltid älskat hästar och fascinerats av dem. Mina två äldre systrar fick börja rida det år de fyllde 10 år och jag följde oftast med dem till Marklunda, som ridskolan hette.
Dom var förstås med i Wahlströms Ponnyklubb, som alla riktiga hästtjejer var på 70-talet. Då fick man bla 20-i-topp planscher varje år med fina hästbilder:
Jag kunde varenda häst utantill, färg, härstamning, var på planschen den var placerad och vem som ägde den.
Jag minns att skäcken på den här planschen, Dandy, var min favorit. Han fanns även som samlarbild i päronsplittglassarna. Kult! Undrar om någon annan i hela Sverige kommer ihåg det?
Ponnyerna på bilderna var dels vanliga ridskoleponnyer, men också duktiga tävlingsponnyer som dåtidens stjärnor Ante och Mr Bento. När man blev medlem i Ponnyklubben fick man en jättefin ridlära:
Den var min bibel och jag kunde den nästan utantill. Jag tror faktiskt att den skulle hålla måttet även idag. Man
också en fin årsbok varje år med äventyr med Fia och ponnyn Pytteliten. Jag har ett tiotal sådan böcker ståendes i bokhyllan uppe. Sist men inte minst fick man ett medlemsmärke att fästa på hjälmen - alla riktiga ridtjejer hade ett W på hjälmen :)
Mitt problem var bara att jag inte fick börja rida, och jag fick inte bli medlem i ponnyklubben heller. När jag sitter och skriver det här så minns jag precis vilken katastrof det var. Jag hade räknat med att få en ridhjälm i present när jag fyllde tio år - jag hoppades på en blå - och så fick jag inte det. "Nä, du spelar ju tennis så du ska ju inte rida - det har vi ju bestämt". Aldrig, aldrig, aldrig att jag hade varit med och bestämt det. Så fruktansvärt besviken jag var...
Så jag fick fortsätta följa med mina syrror till stallet när dom hade ridlektion. Ett par gånger red jag med på en lektion, för pengar jag sparat ihop själv och då var lyckan total! Jag kände att det här med ridning och hästar var min grej och jag tänkte att på nåt sätt ska jag lära mig rida.Tennisen slutade jag med direkt, det var ändå aldrig särskilt kul...
Medans jag klurade på hur jag skulle lära mig rida så konsumerade jag allt som fanns att läsa om hästar. Faktaböcker, Min Hästtidningar och hästböcker, hästböcker, hästböcker:
Det dröjde ända tills jag började sjuan innan jag vågade mig på att börja sköta en häst. Det var då min kompis Carina ville ha sällskap till ett litet stall i Skanör där det stod två hästar, Sweet Nick som var en fjordning/halvblodskorsning och Claestorps Gay Bucaneer, som var New Forest. Carina tröttnade ganska fort, men jag fortsatte att cykla till dem (4 km) varje eftermiddag och ibland även före skolan och till sist fick jag börja rida!
Buccis blev min favorit och honom får ni läsa mer om en annan gång.
Roligt att läsa om din hästhistoria :) Jag kanske borde skriva en jag med ;)