lottaolin

Jag har ganska ofta svårt att sova på nätterna. Antingen somnar jag inte på kvällen eller så somnar jag men vaknar efter ett par timmar och börjar fundera på saker. Det kan vara något som hänt under dagen, något jag oroar mig för och oftast något jag absolut inte kan lösa på natten. I natt var det en sådan natt.

 

Jag vaknade och började tänka på Kiara. Jag är helt på det klara med att jag aldrig kommer att kunna rida henne. Hon är för liten och nätt och jag kommer aldrig väga så lite så att hon kan bli min ridhäst. Jag skulle kunna köra in henne, det skulle hon säkert tycka vore trevligt, men jag är ingen kusk och har aldrig kännt mig helt trygg bakom en häst. Jag är gärna funktionär på körtävlingar men jag har inte så mycket intresse för körning så att jag är beredd att lägga ner jobbet som krävs för att Kiara ska bli körponny. Dessutom är det otroligt backigt där vi bor så vi har inga lämpliga körvägar, framförallt inte på vintern. Och att dra ner både ponnyn och vagnen till ridhuset för träning lockar inte alls.

 

Borde jag då sälja Kiara? Varför ska jag ha en ponny som jag inte kan "använda"? Skulle hon ha ett bättre och roligare liv hos någon annan, kanske som tävlingsponny? Jag kanske bara förstör hennes liv om jag låter henne gå kvar här hos oss? Min dröm är att hon skulle kunna bli en fin barnponny till framtida barnbarn, men om jag får barnbarn kanske dom inte alls vill rida... Ni inser nog att det tog många timmar för mig att somna.

 

Men imorse, när jag åt frukost, läste jag en intervju med Kendra Coulter i nyaste Ridsport. Kendra är professor och koordinator i världens första majorutbildning inom djuretik och hållbarhetsledarskap vid ett universitet i Kanada. Hon föreläste nyligen på Welfare Summit på Flyinge, ett stort symposium om hästvälfärd. Kendra har gått från att vara aktiv tävlingsryttare till att mest pyssla om sina hästar och hästarna ger henne så mycket i utbyte. Så är det för mig också och då kan det väl få fortsätta vara så? Här kommer en del av intervjun: 

 

Från Ridsport nr 16/2024.

 

Jag fastnade också för det hon säger precis i början av texten jag delat: "Tänk på att de ord vi använder om våra hästar är betydelse fulla för hur vi betraktar dem och behandlar dem, vilket liv de får. Vad vi kallar dem speglar hur vi tänker om dem". Kiara kallas oftast för prinsessan eller lilla gumman och mitt smeknamn på Ginny är Queen G. Det borde betyda att de blir kungligt omhändertagna, eller hur?

 

Jag tog en tidig morgonpromenad med Kiara för att jag kände att jag behövde det efter en natt med väldigt lite sömn. Morgonen var gnistrande kall med minusgrader och solen hade precis börjat stiga upp över horisonten.